Jag vet inte vad som hände, men i år var årstiderna verkligen märkliga. Vintern kändes som en evighet så någon riktig vår fick vi aldrig. Snön låg tjock tills långt in i april-maj och fortfarande finns det sandberg, som påminnelser om den hårda vintern, kvar.

Och sommaren började rätt omgående i slutet av maj och höll i sig fram till någon-gång-i-augusti och vilken sommar sen! Den som nästa sommar säger att den sommaren vi precis haft inte var särskilt bra, har ingen aning om hur överjävlig svensk sommar kan vara! Men sen när jag trodde att höstmyset skulle smyga sig på så hände något. Det blev en upprepning av vinter-vår-sommar-läget. Och jag känner mig snyltad på mitt höstmys. För inte kan man kalla det höst då man vaknar och det är 0,2 grader ute?!

Imorse var jag tvungen att skrapa rutorna på mammas bil och förbannade mig över att jag inte stoppat i kupé- och motorvärmaren igårkväll. Då hade jag sluppit stå i leggings, klänning, tjocktröja och dunväst och frysa fingrarna av mig medan mammas alldeles nya OKQ8 skrapa vägrade fungera på den frostiga bilrutan.

Fast en liten tröst är ju trotts allt att löven på träden börjar få väldigt fin, skiftande färg och att jag bara fryser ihjäl på morgonen, för framåt lunch skiner solen med sin värme! (Även om den inte ger huden någon färg längre) Och mörkret, älskade underbara mörker! Hur mysigt är det inte med levande ljus, en kopp té och en bra bok? Eller varmchoklad med vispgrädde! Åh varmchoklad! :)

Lämna en kommentar