Sanning nummer tolv handlar om något som hände mig första gången för X-antal år sedan och som jag såhär i efterhand har insett förmodligen har hänt, eller rättare sagt drabbat mig, flera gånger innan dess. Sanning nummer tolv handlar om något så allvarligt som ett sjuktillstånd som kan vara livsfarligt. Som kan vara skillnaden mellan att leva och att dö. Sanning nummer tolv handlar om blodproppar.
Sanning nummer tolv kom att drabba mig då jag minst anade det. Jag hade ett par veckor innan händelsen som jag ska berätta om, tränat styrketräning med syrran. Ganska hård fokus på benen och dess muskler, så när jag två dagar senare fick träningsvärk reagerade jag inte märkvärt. Det var inte förän jag ca en och en halv vecka senare fortfarande hade träningsvärk i enbart vänster vad som jag fick en Aha-upplevelse och bestämde mig för att efter dåvarande jobbet, rätt sent på kvällen, åka till ett av Sveriges största sjukhus akutmottagningar.
Jag väljer i detta blogginlägg inte nämna sjukhuset vid namn då jag känner att hela händelsen är överspelad och jag inte vill att ni läsare ska lägga någon vikt i mitt mottagnade av sjukhuset utan istället skaffa er en egen uppfattning om ni någon gång skulle bli tvungen (jag hoppas ni slipper det!) besöka det här sjukhuset.
På akutmottagningen måste man alltid uppge vad man har för besvär och eftersom jag är utbildad undersköterska inom akutsjukvård (och ambulans) så drog jag till med det jag trodde, dvs. att jag hade en djup ventrombos i vänster vad. Det på ren svenska är en djup blodpropp i benet. Då blev det någorlunda fart på sjuksköterskan i receptionen och jag kallades in i ett bås (läs; skärmvägg och drapperi skiljde mig och min sjukhusgranne) där jag blev sittandes ganska länge innan sjuksköterska nummer ett kom. Med sig hade hon en praktikant (läs; blivande sjuksköterska) som skulle få öva att ta blodprov. Great tänkte jag direkt. Här ligger jag med obeskrivlig smärta så klart jag ska utsättas för en praktikant på detta.
Jag märkte direkt hur nervös praktikanten var och försökte lugna ner henne så gott JAG kunde. Då hon på (håll i dig nu!) åttonde försöket fortfarande inte hade fått ens en droppe blod ur min ena arm såg hon gråtfärdig ut och hennes handledare, den äldre kvinnan och tillika sjuksköterskan tog över. Då även hon efter ytterligare fem stick misslyckades så sa jag "Jag är oerhört svår att sticka" varpå en till sköterska fick tillkallas, denna gång med en så kallad butterfly nål. Även hon försökte uppemot tio gånger innan hon tillslut fick liiiite liiiite blod.
Den nya sjuksköterskan hade säkert försökt ett par gånger till om inte en läkare tittat in bakom drapperiet och avbrutit oss. Läkaren, som var en underläkare (dvs nybörjare) började klämma och känna på benet och vaden och jag kved till. Han tittade misstänksamt på mitt ben och sedan på mig varpå han undrade varför jag trodde att jag hade en blodpropp i benet och inte bara en överansträngd muskel. Jag berättade om mitt dåvarande yrkesval och frågade om jag inte kunde få genomgå en flebografi röntgen (dvs en röntgen där man ser om det är en propp) men fick ett blankt nej med orsaken att han intre trodde utan VISSTE att jag hade haft av min vänstra vadmuskel. Efter att en överläkare kommit in för att godkänna och bekräfta underläkarens tes skickades jag hem med tre 1 grams Alvedon som smärtlindring.
Behöver jag ens nämna att jag ett och ett halvt dygn senare var där igen, med eeeeeextrem smärta. Nu trodde jag att jag skulle dö, så ont gjorde det. Benet var så svullet att jag som i normala fall oftast sover som en liten boll inte fick ner benet i rät-ställning, det gick helt enkelt inte. Så in till detta moderna, stora och i mångas ögon fina sjukhus kom jag hoppandes på kryckor (som jag fått låna av m&m). Samma situation uppspelades igen. Jag fick säga orsaken till mitt besök på akuten (som att det inte syntes?!) och kallades in i ett bås där jag blev sittandes. LÄNGE.
Tänk dig lördag förmiddag på akuten. Tänk dig alldeles för lite personal och alldeles för många patienter. Då har du scenariot framför dig. Jag träffade en ny sjuksköterska, denna gång en vääääldigt skicklig man som till och med hade läst på (dvs läst min journal) och sa direkt att han ville testa att sticka mig i handleden istället för i armväcken (förmodligen för att jag såg ut som en narkoman där av de tidigare sticken). Helt okej med mig, men då han misslyckades även där så tog han till med foten och där fick han tillslut det han ville ha medans mina ögon tårades av smärtan av den grova nålen mot mina fina blodkärl.
Då sjuksköterskan fått det han ville fick jag tillslut träffa en läkare men då hade förmiddag gått mot eftermiddag och eftermiddag gått mot sen kväll. Läkaren som inte ens hade den specialité som jag sökte för, utan i vanliga fall behandlade cancerpatienter vågade inte gissa vad jag hade för fel utan gick kort och gott på de tidigare läkarnas melodi (läs; diagnos). Så jag blev hemskickad, fast denna gång med reeeejält med drugas (som jag väljer att kalla den mängden Voltaren och Citodon som jag fick utskriven).
Jag kände fortfarande att något var fel, så med hjälp av min dåvarande arbetsgivare (eller rättare sagt, med uppbackning av min fd arbetsgivare) lyckades jag få en tid för en ultraljudsbehandling på en privatklinik, fyra veckor senare. Väntan på ultraljudet var lång men då dagen väl var inne och jag låg där halvt naken på britsen med en främmande tyst chefsläkare ståendes lutandes över mig, kände jag mig inte bara liten och utlämnad utan även skiiiit nervös. Läkaren var så tyst att jag tillslut fick panik och sådär skämtsamt hävde ur mig något i stil med "Så är det en avsliten muskel?". Tystnaden slog emot mina ord och jag väntade.
Aldrig har väntan efter en annan människas ord känts så lång men tillslut öppnade han munnen och sa lugnt men bestämt "Vem har sagt till dig att det är en avsliten muskel?". Jag berättade hela storyn på mindre än tre minuter och sedan tystnade jag ut samtidigt som jag såg i chefsläkarens blick att något var fel, mycket fel! Jag minns att han drog den kalla, ultraljuds mojängen (vad heter den?) under min navel, på magen ner mot min troskant och jag höll andan. Då kom orden "Du har flertalet blodproppar. Dom sitter från din vänstra häl hela vägen upp mot dina lungor. Du måste akut få behandling NU!". Jag minns att jag bara sa något i stil med "Okej" och att han sedan fortsatte "Det var ett väldigt klokt beslut av dig att söka dig hit, för min bedömning är att om du gått en - en och en halv vecka till så är jag inte säker på att du.... levt".
Vad som hände sen kanske jag tar upp i ett senare inlägg, men det var början på en sjukskrivning (jag stod inte ut efter en vecka och gick tillbaka till jobbet), massa behandlingar med bland annat blodförunnande tabletter och sprutor samt ett par år senare, en omfattande operation. Det blev skadeståndsansökningar och rättegångar, det blev blod (massor!), svett och massa massa tårar.
Utan alla som fanns vid min sida under denna oerhört tuffa period hade jag aldrig orkat kämpa. Kämpa för livet, för att leva och för att orka leva vidare. Det är dom jag vill tacka. Det är er jag vill tacka. T A C K !
Ps. detta inlägg är en grov förkortning. Jag har hela min berättelse kring mina blodproppar nedskriven, men den är på flera A4. Är du intresserad och vill veta/läsa mer om detta eller om du har frågor kring blodproppar, behandlingen m.m så tveka inte att höra av dig till mig!
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
