Sanning nummer elva handlar om något så simpelt som min förtjusning för svenska deckarfilmer så som Beck, men framför allt... Wallander. Jag har sett varenda Wallanderfilm och oftast innan dom släpps i DVD-format. Ja, jag är en hemsk människa som laddar ner filmer från nätet!

Av alla Wallanderfilmerna så tycker jag nog faktiskt att någon av dom senare filmerna varit allra allra bäst. Även om jag blev helt förkrossad (okej kanske inte så förkrossad men du förstår) då en av huvudskådespelerskorna i Wallander hittades död i sitt hem (och därför försvann ur filmserien). Där och då fick hela filmserien en vändning, dom bytte inriktning men gjorde det snyggt!

Wallanderfilmerna finns både i svensk och engelskt utförande, de engelska filmerna har jag också sätt men dom är inte alls lika bra som originalfilmerna. De svenska Wallanderfilmer jag sett är:

Wallander 1: Innan frosten    
Wallander 2: Byfånen        
Wallander 3: Bröderna      
Wallander 4: Mörkret        
Wallander 5: Afrikanen     
Wallander 6: Den svaga punkten 
Wallander 7: Mastermind    
Wallander 8: Fotografen     
Wallander 9: Täckmanteln  
Wallander 10: Luftslottet    
Wallander 11: Blodsband   
Wallander 12: Jokern        
Wallander 13: Hemligheten
Wallander 14: Hämnden   
Wallander 15: Skulden     
Wallander 16: Kuriren      
Wallander 17: Tjuven       
Wallander 18: Cellisten    
Wallander 19: Prästen     
Wallander 20 - Läckan     
Wallander 21: Skytten     
Wallander 22: Dödsängeln
Wallander 23: Vålnaden  
Wallander 24: Arvet       
Wallander 25: Indrivaren
Wallander 26: Vittnet

Lämna en kommentar

Sanning nummer tio handlar om drömmar och närmare bestämt sanndrömmar. För faktum är att jag sedan flera flera år tillbaka allt som oftast minns vad jag drömt under natten och att jag oftast drömmer om saker som har hänt eller som senare, händer.

Första gången jag drömde en dröm som sedan "slog in" så blev jag rädd. Det kändes oerhört obehagligt att ha upplevt händelsen i drömmarnas värld och att sedan vakna och ett par dagar senare vara med om det, live, så att säga. Jag minns inte exakt den första sanndrömmen, men det finns flera olika exempel på händelser där jag redan i drömmarna varit med om händelsen som sedan händer.

Vissa kallar det deja vù andra kallar det nånsens. Jag kallar det för vad det är, märkligt.

Jag har ingen förklaring till hur jag kan veta hur en film kommer sluta innan den ens börjat, hur jag kan hitta på platser jag aldrig innan besökt eller hur jag kan veta att saker kommer ske, eller har skett, innan jag fått veta om det (hört talas om det). Men det händer och det händer ofta. Jag pratade i våras med en killkompis. Vi satt uppkrupna i min soffa med en varsin gigantisk kopp kaffe och samtalade om ditten och datten och helt plötsligt fick han världens mest allvarliga ansiktsuttryck och sa att han hade något att berätta för mig. Han drömde sanndrömmar och då och då upplevde han saker innan det skedde eller hittade på platser han aldrig innan besökt.

Han sa att han kände på sig att jag var en av "dom", en som kände och upplevde samma saker och jag blev lite förbryllad. Först sa jag ingenting men tillslut erkände jag och berättade om mina upplevelser och hur även jag tror mig kunna veta vilka som upplever samma sak som vi, och vilka som inte gör det.

Jag skulle aldrig någonsin berätta om mina sanndrömmar eller deja vù-fenomen med någon som jag inte kände verkligen hade upplevt samma sak och därför är det också så pass få (förutom ni nu då) som vet om det.

Tror du på sanndrömmar eller deja vù? Har du själv upplevt det?

Lämna en kommentar

Sanning nummer nio består av att jag avskyr å vara blek.

Ända sedan jag var liten har jag dyrkat solen och värmen. Jag kan ligga timvis i solen (även om jag då och då måste få svalka i form av dryck eller glass) så länge jag stimuleras av musik eller något att göra. Att ligga helt stilla på fläcken klarar jag inte allt för länge.

Trotts att jag dyrkar solen och värmen så borde jag inte utsätta mig för direkt sol allt för länge då jag delvis har fått min pappas ljusa anlag och även har anlag för att få malignt melanom. Visst, pappa blir brun, men det tar tid. Jag blir oftast lätt röd i början då jag solar men med tiden vänjer sig min kropp sig vid solen och i slutet av sommaren, då jag kanske varit på en eller två utlandsresor brukar även jag ha fin färg som håller i sig i ett par veckor upp till någon eller några månader.

Då jag är blek känner jag mig mindre attraktiv och jag har alltid i smyg varit avundsjuk på dom som får vara sådär lagom snyggt bruna året runt. Visst, jag har provat både brun-utan-sol och att sola solarie. Att sola solarie gav bäst jämn färg och höll längst, men brun-utan-sol-krämerna fungerar om man vill få färg på bara ett par timmar.

Såhär på vinterhalvåret är förvisso de allra flesta bruna, men ack vad jag önskade att jag hade i alla fall lite färg…

Lämna en kommentar

Sanning nummer åtta handlar om min rädsla att förlora dom som står mig närmast.

I somras försökte jag flytta till Karlstad och sökte därför intensivt efter jobb där. Resultatet gick sådär, jag kom på intervju men i valet och kvalet mellan mig och en tvättäkta Karlstadbo som dessutom var kille och jobbet var ett "mansdominerat jobb", så föll lotten på honom. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet eller viljan för att flytta till Karlstad, men pga mitt "misslyckande" med jobbchansen så har jag blivit kräsnare och mer försiktig. Dessutom har jag ett välbetalt jobb i Stockholm, med helt underbara kollegor och bara 13 minuters gångavstånd från där jag bor.

Hur som helst. I och med mitt jobbletande på annan ort uppkom oron över att mista vänner som står mig väldigt nära. Visst, man behöver inte träffa sina vänner varenda dag, men faktum är att jag av olika orsaker (främst jobb) inte ens träffar mina Stockholmsvänner tillräckligt ofta för att stilla mina behov av socialt umgänge.

Samtidigt kan jag inte skylla allt på mitt jobb, för visst finns det en viss lathet i att tycka att det är jobbigt att efter man slutat jobba, släpa sig kommunalt in till stan, för att äta en middag, sitta och ljuga ikapp och ta ett par glas vin, för att sedan behöva oroa sig över dåliga pendeltågförbindelser med det ännu sämre bussförbindelserna. Och att som ensam tjej gå hem från pendeltågstationen i mörket, känns tyvärr inte kul.

En annan sida av myntet är att majoriteten av mina vänner INTE bor i Stockholm. Jag har vänner i Skåne, Blekinge, Östergötland, Västergötland, Uppsala och Norrland. Och dessa vänner betyder minst lika mycket för mig som mina Stockholmsvänner, även om vi inte har möjlighet å ses lika ofta.

Fast nu hoppas jag sådär lite dum-naivt att jag i och med mitt bilköp ska kunna flytta mitt feta arsle åt både höger och vänster, uppåt och neråt och på så sätt binda upp det sociala nätverk som jag faktiskt sitter på. Jag kan inte lova, men hoppas, att jag från och med nu kommer bli bättre på att ses och höra av mig.

Lämna en kommentar

Sanning nummer sju handlar om min förkärlek till högtider. Jag är inte traditionsbunden till punkt och pricka, men vissa saker håller jag på. Midsommar och framför allt julen är två sådana måsten i mitt liv och eftersom det lackar mot jul med bara en arbetsdag kvar, så tänkte jag att jag tar och berättar mina traditioner kring jul.

Julklapparna brukar köpas ett par veckor innan jul fram tills bara någon dag innan självaste julafton. I år återstår bara m&m´s julklappar och sen är allt inhandlat och inslaget.

Julafton firas allt som oftast med familjen och släkten. Eftersom vi är en rätt stor släkt så brukar vi dela upp oss. På mammas sida delar mamma, min moster och min mormor på att hålla i julafton. Dvs vart tredje år blir det hemma hos m&p och i år är ett sådant år.

Kvällen innan julafton har vi alltid uppesittarkväll hos m&p med god mat, glögg och peppisar och i vanliga fall kläs även granen denna kväll av mig och syrran (ibland hjälper mamma till). I år klädde dock mamma och jag granen redan i söndags, då Mr S åkt hem. Imorgon blir det bara jag och m&p som har uppesittarkväll och vi (mamma och jag) har bestämt oss för att laga moulés mariné och titta på "Morden i Sandhamn". Efter det blir det glögg och peppisar, lite julmusik och kanske någon uppesittarkväll vaka via tv:n. Jag sover även över hos m&p från imorgon till juldagen.

Julmaten köpte jag, mamma och syrran igår. Det var sådär lagom hysteriskt på ICA Maxi, men vi fyllde hela kundvagnen till råge och det gick på ca två timmar. Allt julgodis och pepparkakor och lussekatter bakade jag, syrran och mamma förra veckan så även det är redan förberett.

På julafton gör vi som de flesta andra familjer. På morgonen serverar mamma julgröt och vörtbröd med julskinka och på eftermiddagen samlas alla gästerna lagom tills Kalle börjar på tv och då serveras det glögg, peppisar med mögelost och lussekatter. Då Kalle är färdigt börjar det bli dags för den tidiga julmiddagen som består av ett klassiskt julbord där precis allt man kan önska sig finns.

Framåt sju - åtta på kvällen bjuds det på allt julgodis, nötter, daddlar, fikon och dryck. Då öppnas även alla julklappar. Oftast delar jag, syrran eller en av våra kusiner ut klapparna. Kvällen brukar rundas av vid midnatt och då har det bjudits på juice, kaffe, peppisar och lussekatter.

Lämna en kommentar

Sanning nummer 6 handlar om något som igår borde ha varit mer aktuellt än någonsin men som inte ens då hände. Det handlar om att jag aldrig blir bakfull av att dricka alkohol. I samband med helgens förlovningsfirande som pågick både i fredagskväll och hela lördagen så räknade Mr S ut att det gick åt närmare bestämt 4 LITER champagne, två (tre?) flaskor rött och ett par skvättar whiskey, baileys och martini.

Så med tanke på detta borde jag nog iallafall känt mig lite dåsig eller haft någon form av huvudvärk imorse, men icke. Ingenting och jag var inte ens trött då jag halv åtta(?) vaknade första gången och försökte få med Mr S in till stora huset hemma hos svärföräldrarna. Jag var dock evigt tacksam att han stod på sig och såg till att jag inte lämnade sängen förän halv tio. Det var ju trotts allt söndag och dagen efter kalaset.

Jag dricker iallafall med måtta och har alltid ansett att han, alltså måtta, är min sanna vän. Inte ens i unga dagar (haha det låter som att jag är last-gammal) drack jag mig redlös eller blev full. Jag uppskattar alkohol som något gott och inte som något som jag tar till för att bli modig, snackig eller full.

Lämna en kommentar

Sanning nummer 4 handlar om ett undermedvetet missbruk som jag har (hade!). Det är så att varje gång jag förut (fram till hösten 2008) besökte ICA Maxi så fick jag alltid för mig att jag inte hade något thé (te) hemma och plockade alltid på mig minst en förpackning, ibland till och med två-tre stycken. Du kan ju själv räkna ut hur många olika sorters théer jag hade efter ett par månader och än idag, hösten (eller är det vinter nu med tanke på all snö utanför?) 2010 så har jag säkert 8-9 olika sorters théer kvar. Och då har jag inte räknat med mina lösthées-sorter.

Hållbarheten på thé kan diskuteras fram och tillbaka i evigheter. En del säger att thé går ut efter bara ett par månader, medan andra menar att thé som är en torrvara, under rätt förvaringsförhållanden kan hålla i flera år. Mina théer (de första inköpta) har ju ett par år på nacken men detta är inget som märks varken på smaken eller på théets styrka då vatten tillförs.

Då jag för fyra år sedan besökte Peking, Kina så var vi bland annat till en butik som specialiserat sig på théer. Där fick vi en genomgång om allt från théets historia till hur man tillverkar thé och vilken temperatur som är den mest optimala för att man ska känna av théets aromer. Hela théritualen gick till så att tre från butiken visade upp olika théer (bland annat blommor som slog ut då dom hamnade i vatten) och visade hur man hällde upp thé från en thékanna (dom hällde hett vatten på och runt hela thékoppen). Sen visade dom hur män, respektive kvinnor skulle hålla i thékoppen. Höll man fel var det som att man skendade deras allra heligaste!

Jag gillar varma drycker som värmer då man känner sig frusen, eller bara är sugen på något varmt. De thésorter som jag gillar allra mest är först och främst chaithé (som man bland annat kan göra chailatte på!), men jag är även förtjust i vitt-thé på löspåse, fruktiga théer så som svartvinbär, äpple, mango, jordgubbs och rabarber-och-grädd-thé. Utöver detta dricker jag en annan form av thé, nämligen Turkiskt thé som jag blev presenterad för första gången i somras då jag, syrran och mamma var i Marmaris och besökte en av deras basarer (marknader). Det turkiska théet är aningen sötare än andra théer och behöver därför inte sockras. Om man ska tillföra söta till thé så tycker jag man ska ha i honung då det dessutom är bra för stämmbanden.

Lämna en kommentar

Sanning nummer 3 handlar om en sak som kommer ske inom en väldigt snar framtid, nämligen att jag kommer blogga på ytterligare en sida!

Men vi tar en sak i taget och vi tar det från början. Året var 2009 och jag fick en vision om att jag, tillsammans med min partner in crime (eller iallafall webbdesign) Eric tillsammans skulle ge oss in i bil-blogg-världen. Vi fixade då tillsammans adressen bilgalen.blogg.se och började direkt att blogga aktivt på sidan. Men precis som många andra bra idéer, visade det sig att vi snabbt skulle tröttas ut. Dels för att vi inte var varken först eller största inom bilbloggandet, men också pga att vi båda två redan drev en varsin sjuuukt aktiv blogg.

Således kom bloggen att någon gång under andra halvan av 2009, att mattas av och tillslut blev det dödstyst i bloggen. Tills nu.

Förra veckan, då jag var på väg till jobbet så drabbades jag av ett sådant bil-blogg sug så jag kunde inte låta bli att slänga iväg ett mail till Eric för att höra om han var intresserad av, att tillsammans med mig, ta upp adressen och bloggen bilgalen.blogg.se. Svaret jag fick var absolut inte det jag hade väntat mig, Eric hade ett ännu bättre förslag! Han undrade om jag, istället för att börja harva på våran gamla bilblogg, var intresserad av att tillsammans med honom regga adressen bilgalen.com, vilket jag självklart var!

Så i skrivande stund är adressen reggad och jag och Eric mailbombar varandra om desginförslag, struktur på bloggen, innehåll osv osv osv. Men så fort bloggen är uppe kommer ni kunna läsa om ett av mina absolut största intressen här!

Men tills dess får ni hålla ut! :)

Lämna en kommentar

Sanning nummer 2 består av mitt missnöje över att ha fräknar. Vad grundar detta missnöje i och vad tycker jag idag? Det är lite av det du kommer få veta i detta inlägg.

Första gången jag insåg att jag inte såg ut som alla andra barn i ansiktet var redan på dagis. Jag var aldrig rätt ut retad för mina fräknar i ansiktet (som mest syns sommartid) men visst hände det att främst de "coola pojkarna" (det fanns tyvärr sådana redan på dagis) sa något elakt om mina fräknar. Jag minns särskilt en dag då vi tillsammans med alla våra dagisfröknar hade varit på någon utflykt inne i stan och stod packade som sardiner på tunnelbanan. En av pojkarna från dagis höll som bäst på att reta mig för mina fräknar då en äldre farbror kom fram, klappade mig på huvudet och sa "Prinsessan du ska inte vara ledsen. För jag tycker iallafall att fräknar på en söt tjej som dig, är bland det finaste som finns" och sedan gick mannen av vid Hötorget. Jag minns hur en av mina dagisfröknar sa något i stil med "Där ser du, det är jättefint med fräknar" och den äldre mannens ord fick mig att liksom sträcka på mig och stå upp för mig själv och mina fräkniga kinder.

En väldigt fräknig och osminkad Anna, sommaren 2004.

Sedan den dagen på tunnelbanan har jag i perioder älskat mina fräknar och tyvärr även i perioder hatat dom. I dom bra perioderna och stunderna har jag inte gjort något för att framhäva mina fräknar, men jag har iallafall inte, som i de dåliga perioderna, försökt dölja eller täcka över dom. Mina fräknar syns som sagt var främst på sommaren, då solen har kysst mina kinder. Och jag tror även att det är solen som framkallar denna fräk-uppkomst. För vintertid har jag bara ett fåtal fräknar och dom är inte alls lika markanta eller synliga.

Då jag hade en dålig fräken-period använde jag bland annat foundation och puder för att täcka över fräknarna och den största orsaken till att jag gjorde detta var för att jag tyckte att fräknarna fick mitt ansikte och hy att se ojämn ut. Jag tror att man kan jämföra mitt missnöje över mina fräknar lite med den känsla som människor som har kraftig acne känner. Det händer än idag att jag stundvis kommer på mig själv med att skämmas över mina fräknar, men jag är glad att jag ändå kommit till en sådan mognad och insikt att jag förstår att jag aldrig kommer bli av med mina fräknar och att det därför är bättre att acceptera dom eller iallafall försöka göra det bästa av situationen. För dom sitter ju där dom sitter och kommer göra det för all framtid.

Har du något med ditt utseende som du skäms över fast du inte borde?

Lämna en kommentar