Jag har alltid trott att jag är en kvälls- och nattmänniska. Denna tro har jag byggt på att jag i ung ålder (låter som jag är stenålders gammal nu), innan man själv fick bestämma hur länge man fick vara uppe, alltid förr eller senare, blev tillsagd att gå och lägga mig. Och då jag väl låg i sängen, så hade jag alltid jätte svårt och somna. Det tog om inte halvtimmen, ofta upp till timmmen eller flera timmar, innan jag tillslut mötte John Blund.

Och när jag väl blev så pass stor att jag själv fick bestämma över min lägg-tid, så kunde jag utan problem bli sittandes till långt in på små timmarna och även tills solen (nästan) var på väg upp. Nätterna har varit min stund, att skyddad av mörkret har jag hållt mig vaken och vankat runt där hemma. Tills nu.

Vid 25 års ålder inträffade en vändpunkt. Jag blev mer trött på kvällen och somnar numera nästan alltid, på vardagarna runt 22:30. Ofta mitt i en sms-konversation med Mr S (de få nätter vi inte sover tillsammans). De två senaste nätterna har jag vaknat på samma sätt, antingen vid 02 eller 04, båda gångerna med ett ryck (börjar tro att jag drömmer mardrömmar) och båda gångerna har jag haft jätte svårt att somna om. Det är inte så att jag nojjar över att jag inte kommer kunna somna om, men jag oroar mig. Ligger och tänker på saker som man absolut inte borde tänka på om man ens ska ha en chans å somna om och så är cirkusen igång.

Natten till igår var jag vaken 1,5 timme och inatt vet jag inte hur länge jag höll på, kanske till 05:30, för att vakna irriterat av mobilens väckning vid 06:15. Men nu till hela grejjen med inlägget. Från att ha varit en nattmänniska har jag nu vid 25 dryga år, kommit på mig själv med att bli en morgonmänniska också. Igår gick jag till jobbet och efter en rätt så rask promenad klev jag in på jobbet 07:45, och idag, med hjälp av mammas bil, tog jag mig till jobbet redan till 07:30.

Fast jag lever lite efter filosofin att varför slösa tid hemma, då man kan åka till jobbet och istället sluta tidigare!

Lämna en kommentar