Det spelar inte längre någon roll. Gjort är gjort och kommer aldrig någonsin kunna bli ogjort. Man måste inse då det är dags att lägga ner, kanske inte glömma, men gå vidare med sitt. Med livet. Det får ta tid, nothing comes easy och Rom byggdes inte på en natt. Så låt det ta den tid det tar, sluta stressa, sluta pressa. You will make it!

För det gjorde jag. Jag blev (totalt) krossad. Mosad och kände mig allmänt förlöjligad, officiellt, inför alla. Men jag lärde mig leva med det. Jag reste mig ur spillrorna och moset och även om det tog tid (och massa jobbiga nätter med tårar som forsade ner för mina kinder) så klarade jag det. Tillslut.

Och så fann jag honom, han som jag nu vet är rätt. Han som jag (i smyg?) hoppas att jag någon dag, någon gång, i framtiden, kommer gå altaret ner tillsammans med och säga ja till. Han som är så rätt, för mig. Han som är min. Min älskling.

Jag älskar dig Mr S, av hela mitt ♥

Lämna en kommentar