Så i maj satte jag in den blåa transportburen med Ozzy i, i baksätet på J´s silverfärgade BMW och tillsammans körde vi Ozzy till hans nya hem i Örebro. Resan dit var en mardröm. Ozzy vägrade sluta jama och då vi var framme var både jag, Ozzy och J helt slut. Vi överlämnade Ozzy till hans nya familj, en tjej som var ett par år yngre än mig. Där skulle Ozzy få bo tillsammans med henne, hennes två barn och en kattflicka vid namnet Maja. Att veta att Ozzy skulle få sällskap varje dag, inte bara utav den nya ägarinnan och hennes två barn, utan även av en annan katt som dessutom var flicka, gjorde att jag orkade ta steget och låta Ozzy flytta ut.
Resan hem från Örebro gick snabbare än resan dit, och väl hemma i lägenheten igen, lös tystnaden med sin närvaro. Jag var för första gången på nästan 10 månader helt ensam i lägenheten. Det fanns inte längre några katter som busade runt och levde rövare, inte längre någon Ozzy som kom då jag ropade och inte längre något sällskap. Jag var återigen helt ensam.
Redan samma kväll som jag kommit hem från Örebro dammsög jag hela lägenheten grundligt och i nästan 1,5 veckas tid fick jag dammsuga lägenheten så gott som varje dag, och ändå kröp det hela tiden fram nya katthårstrån. Nu snart 7 månader senare hittar jag fortfarande då och då små katthårstrån här och var. Som idag, på jobbet, då jag satt och knappade på datorn och plötsligt tittade på min stickade koftas ena arm, där fanns ett spår efter Ozzy. Ett långt oranget hårstrå.
Så han finns fortfarande kvar hos mig. Det gör dom alla. Och jag saknar dom väldigt...
Postat i Allmänt |
(2) kommentarer
Trackbacks ()

Lämna en kommentar