Vilken dag. Herregud vilken dag.

Allt som kunde gå fel, gick fel. Eller det kändes iallafall så.

Första felet som uppstod var att jag, tjugo minuter innan lunchtime lyckades med bedriften att förstöra ett av mina Exceldokument som jag jobbat med sedan i mitten av maj och spara detta som fel (alltså så att felet blev sparat) och därigenom ersätta mitt korrekta dokument (som jag som sagt var jobbat med sedan MAJ!) med det felaktiga.

Självklart gick inte detta fel att på något sätt ta tillbaka och jag kände förtvivlan över att 5 månaders arbete skulle vara förjäves komma över mig. Det var innan jag kom på att kollegan hade fått en kopia på dokumentet, så jag kilade in till henne men hon hade självklart hunnit smita på lunch. Lunchen som redan smakade ganska intesägande (makaroner med falukorv, som jag självklart efter att ha micrat det hällde ketchup på innan jag insåg att korven knappt var varm och vägrade att micra om, med ketchupen på sedan) blev inte direkt bättre av att jag hade oron över att få göra om 5 månaders arbete.

Efter lunchen fick jag iallafall veta att kollegan mycket riktigt hade mitt dokument sparat och jag blev överlycklig, även om det visade sig att den versionen som hon hade saknade ca 30% av jobbet, men hey hellre göra 30% än 100%! Det lilla lyckorus som skapades av denna insikt försvann dock väldigt snabbt då jag väl tillbaka på mitt rum hörde ett ljud som närmast beskrivs som en blandning mellan rinnande vatten (vattenfall?) och gnissel. Det visade sig att ventilationssystemet i mitt rum börjat ge upp och för varje minut som jag satt inne på rummet så ökade ljudet mer och mer. Tillslut hörde jag inte längre vad de sa på radion som jag alltid har på inne på mitt rum och jag fick huvudvärk av oljudet. Fem minuter innan eftermiddagsfikan ringde telefonen, och i min förhoppning att det skulle vara Manpower kontrollerade jag inte telefonnumret avsevärt utan svarade bara.

Jag kan säga så mycket som att det var INTE Manpower som ringde. Då jag trodde att jag aldrig skulle kunna avsluta samtalet så kom kollegan förbi och frågade om jag kunde titta förbi henne då jag var färdig, vilket blev min räddning. Väl förbi henne blev jag kvar så länge att jag missade 10 minuter av eftermiddagsfikat och självklart hade en anställd från en annan förvaltning tagit sista mjölkskvätten och inte hämtat ut ett nytt paket, så där blev jag sittandes med min svarta kaffe. Och väl tillbaka på rummet, efter fikat lät ventilationen värre än någonsin och allt som kändes struligt innan, kändes om möjligt ännu struligare.

Jag behöver väl inte ens nämna att jag var evigt tacksam då jag 17:00 fick gå hem!

Lämna en kommentar