Hur kommer det sig att människan, av naturen, aldrig blir riktigt nöjd? Och vad krävs det för att man ska bli nöjd? Känna sig nöjd? Och tillfredställd? Med sig själv och med livet?

Då jag nu på morgonen loggade in på skolans nät så såg jag att min Marknadsförings lärare hade rättat min absolut sista inlämningsuppgift i kursen. Den uppgift som jag halvt om halvt bullshittade (dvs inte la någon större energi eller engangemang på) ihop i lördags. Jag fick 15 poäng av 15 möjliga. Det är jag mer än nöjd med, men då hon vidare skriver hur jag ligger till inför sista hemtentan, som också är det sista jag gör i kursen, anser jag mig själv bara gjort ett "Okej jobb" och det får väl "anses vara okej"...

Detta beror på att jag vill allra helst ha 100% rätt, vilket jag också anser mig borde kunnat ha lyckats med, om jag bara hade lagt lite mer energi och noggrannhet i det jag skrivit och lämnat in. Och dessutom, jag har bara 91% rätt, då gränsen är 90. Dvs jag kan fortfarande petas ner till "bara ett VG". Och det mina vänner, skulle INTE vara okej...

Hon skrev nämligen följande:

"Hej Anna

Du avslutar med en bra inlämningsuppgift
Du har 15/15 p vilket är omdömet MVG++

Totalt på alla inlämningsuppgifterna har du 117/128p vilket är 91% rätt och
betyder MVG (gränsen för MVG går vid 90%)

Nu hoppas och tror jag att du gör ett lika bra prov

Lycka till,

Britta"


... vilken tur att läraren tror på mig. Vilken otur att det sätter rätt stor press på mig att sätta MAXPOÄNG på tentan. Vi får väl se om jag lyckas :)

Lämna en kommentar