Det är hemskt dumt att hoppas på för mycket, för man blir lätt besviken. Gårdagens besvikelse över att jag inte fick jobbet visade sig på så sätt att jag hela natten plågades av en mardröm som i det hela gick ut på att jag i drömmen inte kunde få ett endaste tänkbart arbete och att intervjuarna skrattade åt mig.

Det var inte jätte kul å vakna imorse och känna sig sådär lagom icke-utsövd! Och jag vet att jag de senaste åren haft en väldig hög press på mig själv. En hög press att prestera bra i skolan, en hög press att få "rätt" jobb och en hög press att överhuvudtaget lyckas, med det jag tar för mig. Och det dumma är att den här pressen är det bara jag själv som sätter, på ja just det, mig själv. Och jag misstänker att det är den pressen som inatt återspeglades i mina drömmar, tillsammans med önskan om att få flytta tillsammans med Mr S. Snart.

Hur som helst så fick mina dumma förväntningar mig att till och med i torsdags då jag i Farsta Centrum, att fånigt nog till-och-med gå och tänka hur bra en av dessa (finns på Cervera) skulle passa in i mitt och Mr S gemensamma kök. Patetiskt såhär i efterhand. I know.

Lämna en kommentar