Jag vet inte vad det är med mig, men jue längre kvällen fortlöpt, jue deppigare har jag blivit. Och jag har inte ens en godkänd orsak för att vara deppig. Kanske är det höstdepp? Kanske ensam-depp? Eller bara allmänt depp? Men jag gillar inte känslan. Jag gillar inte känslan alls.

Jag försöker gå till botten med varför jag känner mig nere och deppig, men kan inte direkt peka på att det är "därför" som jag känner, som jag gör. Jag bara gör det.

Och varför har jag då ingen giltig orsak för att känna mig deppig? Jo för att...

... jag har jordens mest omtänksamma, underbara och sötaste pojkvän (som dessutom kommer hit på fredag, dvs i övermorgon!).
... jag har precis fått ett längre vikariat på en drömarbetsplats, där jag stormtrivs!
... jag ska träffa Susanna på måndag, syrran, mamma, moster och kusin imorgon och som sagt var, Mr S på fredag!
... jag tränar nu fyra dagar i veckan.
... jag äter frukt.

Så alltså är jag inte singel eller ensam. Inte heller arbetslös. Inte jätte tjock, men lite lagom lönnfet. Jag lider inte av vitaminbrist. Och inte är det bristen på vänner heller, för jag har MASSOR av helt underbara vänner, även om många bor alldeles för långt bort för att vi ska kunna ses varje dag, eller ens någon gång ibland. Så vad står på? Vad är det med mig? Jag tänker skylla på höstdepression eller mörkret. Mörkret låter bra... den orsaken tar jag. Fast näe, jag gillar jue mörkret. Rent av älskar det. Humft...

Lämna en kommentar