Redan i mellanstadiet började dom växa och någon gång runt 8-9:e klass hade jag B-kupa. Det anses vara normalt till lite större, men för att vara så ung som jag var då, ansågs dom vara ENORMA. Under gymnasiet tog dom verkligen fart. Jag gick från B till C till D(-kupa) och det är någonstans där, i D-världen som jag (vill) tro att jag är.

Jag pratar så klart om mina b r ö s t .

På gott och ont har jag alltid fått uppmärksamhet. Både av det motsatta men även av det egna könet. Det har varit allt från komplimanger, undran (frågor) till rena rama raggningskrigszonen. Det har varit små glutt sådär i smyg till gillande blickar och rent stirrande. Jag har känt mig uttittad och besvärad. Jag har varit stolt och generad. Jag har älskat och hatat dom. Men jag kommer aldrig någonsin ifrån att dom sitter där dom gör och att dom är mina. Till 100% mina. Totalt äkta. No fake.

Visst har jag övervägt operation. Både förminskning (x-antal gånger) och förstoring, men det har aldrig blivit av. Dels för att dom (nu blir jag generad igen) inte vuxit helt klart och dels för att jag till och från (mest till numera om ärligheten ska fram) är rätt nöjd med dom.

Dom är inte världens fastastes eller världens mest perfekta. Men dom är iallafall mina. Och idag ska jag (i sällskap av mamma) kosta på dom lite kläder. Underkläder. Främst bh:ar. För jag har tyvärr insett att mina D-kupor till bh:ar är alldeles för små och efter en pratstund med en väninna, som har lite mindre bröst än mig, fick jag en chock. Hon har DD(!!!) vilket innebär att jag har vadå?!

Haha jag lär väl hyperventilera då expediten inne på Change of Scandinavia i eftermiddag hjälper mig tillrätta med min RIKTIGA storlek. Det kommer bli spännande, m y c k e t spännande. Och jag lovar att berätta om min korrekta storlek, om den inte är allt för extrem ;)

Lämna en kommentar