Klockan ringde redan 05 imorse och ca 40 minuter senare satt jag på tåget mot Stockholm med avgång 06:00.

Idag stod tåget inne på perrongen och vi avgick bara ett par minuter senare än planerat. Skönt å komma hem (eftersom jag har jobbförpliktelser som kallar) men samtidigt tråkigt å lämna Karlstad. Helgen gick alldeles för fort och jag känner att mitt Karlstad-begär inte är ens i närheten av stillat. Det fanns så mycket jag hade velat hunnit med den här helgen, men som det inte fanns tid (eller ork) till. Jag hade mer än gärna besökt julmarknaden och träffat Mr S moster och ingifta morbror. Kört en utgång och något trevligt restaurangbesök.

Men det får vi ta nästa gång jag kommer och det är kanske bra å ha något att se fram emot och ha kvar å vilja göra.

Att färdas med SJ är på sätt och vis en underhållning. Människorna på tåget är som en fruktsallad, det är en salig blandning mellan sött och surt och beskt. En kvinna har uppenbarligen ingen betald sittplats utan hoppar från säte till säte allt eftersom folk frågar om hon sitter rätt (då det uppenbarligen är dom som betalat för platsen), och jag är innerligt glad att jag tillslut insåg fördelen med att betala 45 kronor extra för att få en given sittplats som är min under hela tågfärden. En annan man kryper under tågsätena, på jakt efter sin mobiltelefon som han tror sig ha tappat någonstans i tågkupén och en tredje luktar rök. Kraftig rök-äckeldoft.

Jag håller andan och tänker, jag överlever det här, det är bara ca 3 timmar och sen är jag i Flemingsberg. Då är det bara ytterligare 10 minuter, sen är jag "hemma" i tryggheten, då kan jag stänga in mig på mitt egna kontor, på mitt egna rum. Med jobbet som mitt sällskap.

Jag saknar redan Karlstad och jag saknar framför allt Mr S. Och då är det bara en timme sedan jag åkte. Dumma.

Lämna en kommentar