Man kan inte alltid vara på topp, som det så fint heter. Men vad jag var igår vet jag inte. Jag gick från överlycklig över att bli upphämtad, i en varm bil, av Mr S (särskilt då vädret igår var allt annat än fint) till att bli upprymd efter att ha hört en sak på radion (jag misstänker skarpt att Mr S tycker att jag ska sluta lyssna på radio nu!) till att bli jätte känslosam och ledsen. Stackars, stackars Mr S.

Jag vet inte vad det var med mig igår, men jag kände inte igen mig själv. Vilken himla tur att jag inte har så många sådana dagar (igår var faktiskt min allra första), för jag tror inte jag skulle stå ut och framför allt inte då jag själv märkte att jag inte var mig själv, utan någon helt annan.

Mr S var dock lika söt och förnuftig som vanligt. Först skrattade han åt mig, för jag antar att han trodde att jag skojade då jag kom med mitt upprymda "Vet du vad jag hörde på radion? Nämligen... Är det så? Va? VAAAA?" till att sätta sig bredvid mig, på köksgolvet, framför ugnen (såhär i efterhand förstår jag att jag måste sett ut som en blandning av en trottsig 5-åring och en gammal överarbetad tant, där jag satt, vaktandes laxen som var i ugnen) och dra handen igenom mitt hår där jag satt och snyftade. Och så sa han sådär lugnande men ändå bestämt, som bara han kan "Jag tror vi får ta och skärpa till oss nu, du är bara lite känslig för att du har din vecka. Det går över."

Snacka om att jag skämdes men som tur var så försvann det lika snabbt som det kom och jag kunde återigen gå tillbaka att vara vanliga, positiva, glada Anna. Skönt. För jag gör mig inge bra som grinolle ;-)

Lämna en kommentar