Fast det är väl såhär det är att arbeta, att knega. Och det är synd å klaga för med så här mycket att göra kommer jag aldrig bli varken rastlös eller arbetslös. Och det är ju bra. Fast frågan är om det är vettigt att vakna 05 för att fundera på om man ska vara på jobbet redan 07 även idag för att i teorin kunna gå hem redan klockan 16. Det tankesättet fungerar så klart bara i teorin, för i praktiken går jag aldrig hem klockan 16 för det kommer alltid något i vägen. Någon kollega, något möte, något viktigare. Alltid.
Och när jag väl slutat jobba och kommit hem, ja då är jag helt totalt sänkt. Jag är dödstrött och orkar inte mycket mer än att laga middag, ta en dusch och lägga mig i soffan. Att jag ens tror att jag ska orka se ett helt tv-program är ju rätt lustigt. För sedan jag fick min nya tjänst, mitt nya jobb, så kan jag inte minnas ett enda tv-program som jag sett i sin helhet. Igår störtade jag i säng vid 21, minns överhuvudtaget inte vad jag försökte mig på att titta på, men jag misslyckades, totalt. Vaknade 23-nånting av att fjärrkontrollen låg på min mage och att tv:n var på. Stängde av tv:n och somnade om på sekunden.
Jag förstår inte hur dom som faktiskt har ett socialt liv på vardagarna orkar med? Vad går dom på? Hur gör dom för att lyckas? Eller är detta bara något som är såhär just nu? Kommer det lugna ner sig om ett par veckor? Om någon månad? Och på tal om någon månad eller två så har jag fått förlängt. Nu ska jag vara här som visstidsanställd fram till 30 september 2011 vilket var ett väldigt glädjande besked! :)
Imorse var inget undantag. Imorse var det mörkt då jag lämnade lägenheten och iförd min nya kappa och (nya)gigantiska halsduk gled fram längs de mörka gatorna, påväg ner till jobbet. Ensam. Imorse var bara "stor-chefen" på plats på jobbet då jag kom dit. Imorse var jag på jobbet precis efter klockan 07.
Postat i Allmänt | 
(0) kommentarer
Trackbacks ()
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
