Jag borde inte bli det, men jag är chockad. Jag fick en riktigt stor chock igår och vet inte om jag tycker att det känns bra eller dåligt. Hjärnan kan inte bestämma sig om det är gott eller ont. Men faktum är att det är. Det är fastställt, för andra gången men ändå vill han inte inse fakta. Inse det faktum att det är de.

Det är stunder som igår, som idag, som jag är evigt tacksam över deras beslut. Att dom för en gångs skull tog överhand och fattade ett beslut åt mig. För hade dom inte gjort det, så hur hade mitt liv sett ut idag? Hade jag ens levt då? Jag känner en viss osäkerhet då jag tänker på det, men ändå är jag ledsen för hans skull. Vad beror det på? Varför känner jag empati och har medkänsla för en människa, som helt saknar det?

En sak är iallafall säker. En bättre pojkvän än Mr S kan jag aldrig någonsin få. Han är perfekt. För mig. Och jag är evigt tacksam att dom hjälpte mig att inse vad som är bra och dåligt, vad som är rätt och vad som framför allt är fel. Men visst, det är väldigt lätt å bli hemmablind, att tro att allt är som det ska vara och sedan bara leva på i felet, i ett felande förhållande. Men jag har nu lovat mig själv att jag aldrig någonsin igen ska hamna där. I ett dåligt förhållande.

Så det så.

Lämna en kommentar