Sanning nummer 2 består av mitt missnöje över att ha fräknar. Vad grundar detta missnöje i och vad tycker jag idag? Det är lite av det du kommer få veta i detta inlägg.

Första gången jag insåg att jag inte såg ut som alla andra barn i ansiktet var redan på dagis. Jag var aldrig rätt ut retad för mina fräknar i ansiktet (som mest syns sommartid) men visst hände det att främst de "coola pojkarna" (det fanns tyvärr sådana redan på dagis) sa något elakt om mina fräknar. Jag minns särskilt en dag då vi tillsammans med alla våra dagisfröknar hade varit på någon utflykt inne i stan och stod packade som sardiner på tunnelbanan. En av pojkarna från dagis höll som bäst på att reta mig för mina fräknar då en äldre farbror kom fram, klappade mig på huvudet och sa "Prinsessan du ska inte vara ledsen. För jag tycker iallafall att fräknar på en söt tjej som dig, är bland det finaste som finns" och sedan gick mannen av vid Hötorget. Jag minns hur en av mina dagisfröknar sa något i stil med "Där ser du, det är jättefint med fräknar" och den äldre mannens ord fick mig att liksom sträcka på mig och stå upp för mig själv och mina fräkniga kinder.

En väldigt fräknig och osminkad Anna, sommaren 2004.

Sedan den dagen på tunnelbanan har jag i perioder älskat mina fräknar och tyvärr även i perioder hatat dom. I dom bra perioderna och stunderna har jag inte gjort något för att framhäva mina fräknar, men jag har iallafall inte, som i de dåliga perioderna, försökt dölja eller täcka över dom. Mina fräknar syns som sagt var främst på sommaren, då solen har kysst mina kinder. Och jag tror även att det är solen som framkallar denna fräk-uppkomst. För vintertid har jag bara ett fåtal fräknar och dom är inte alls lika markanta eller synliga.

Då jag hade en dålig fräken-period använde jag bland annat foundation och puder för att täcka över fräknarna och den största orsaken till att jag gjorde detta var för att jag tyckte att fräknarna fick mitt ansikte och hy att se ojämn ut. Jag tror att man kan jämföra mitt missnöje över mina fräknar lite med den känsla som människor som har kraftig acne känner. Det händer än idag att jag stundvis kommer på mig själv med att skämmas över mina fräknar, men jag är glad att jag ändå kommit till en sådan mognad och insikt att jag förstår att jag aldrig kommer bli av med mina fräknar och att det därför är bättre att acceptera dom eller iallafall försöka göra det bästa av situationen. För dom sitter ju där dom sitter och kommer göra det för all framtid.

Har du något med ditt utseende som du skäms över fast du inte borde?

Lämna en kommentar