Jag minns absolut första gången jag använde en mobiltelefon. Det var pappas jobbmobil då han jobbade på Ericsson och självklart var telefonen av samma märke. Telefonen var ungefär lika stor som en tegelsten (men vägde inte riktigt lika mycket) och hade en uppfällbar antenn som låg längs med sidan på telefonen och var lika lång som telefonen.

Jag minns hur jag tänkte att detta var framtiden och att hela upplevelsen med första samtalet från en icke fast telefon var mäktigt. Då jag ett par år senare skulle få min alldeles egna mobil så föll valet på en Nokia 5110 (den första(?) mobiltelefonen som man kunde byta skal på OCH som hade spelet Snake i sig – hur smarta var inte Nokia som lanserade en mobiltelefon som dom visste att varenda unge skulle vilja ha!), inte direkt till pappas stora glädje ;)

Då jag något år senare ansåg (snarare pappa som ansåg) att Nokian hade gjort sitt så pushade pappa för att jag skulle välja en Ericsson och så blev det även. Jag avverkade därefter Ericsson på Ericsson på Ericsson (med ett undantag för en Motorola) tills Ericsson slog sitt kloka huvud ihop med tv och ljudanläggnings jätten Sony och då blev det att jag köpte mig en Sony Ericsson. Och på den vägen har det rullat på, fram tills förra sommaren då jag stötte på mitt första hinder i (Sony) Ericsson världen.

Att jag då jag lämnade in min telefon för reparation hos Elgiganten inte fick en lånetelefon var startskottet i en lång och ack så krånglig Sony Ericsson värld. Tackvare min underbara vän Tommy, som råkar jobba på ja just Sony Ericsson, fick jag hjälp och support av honom, men inte av varken Elgiganten eller av märket Sony Ericsson själva och då jag efter alldeles för lång tid fick hämta ut min mobiltelefon från reparationen så var den visserligen lagad men nya fel hade uppstått.

Då den mobilen byttes mot en rad felfria Sony Ericssons telefoner som jag fått genom/via Tommy som alla fungerade mer än väl så var hoppet om Sony Ericsson tillbaka. Tills jag fick den lilla kompakta telefonen X10 Mini PRO i min hand. Jag kan väl säga att det var allt annat än kärlek vid första ögonkastet, men efter massa fixande och trixande började telefonen kännas någorlunda ”hemma” och jag accepterade den.

Men så efter en total uppdatering av telefonen blev det kaos, igen. De första och rätt omfattande felen rättade underbara Tommy till men andra fel kvarstår än idag. Mobilen drar exempelvis ut batteriet på ungefär 5 timmar, så jag måste alltid bära med mig min mobilladdare och de dagar jag glömt laddaren hemma (eller på jobbet) så blir jag okontaktbar via telefon, vilket ställer till en hel del. Dessutom hänger sig mobilen stup i ett, dels i menyerna och dels då jag skriver sms (den hänger inte med i knapptrycken).

Utöver detta får jag hela tiden felmeddelande på felmeddelande, så som att ”Programmet har slutat att fungera, vill du tvångsavsluta programmet eller vänta?”. Så nu är måttet rågat för vad även jag orkar med. NU (läs; i helgen) tänker jag antingen åka fysiskt till en butik och köpa en ny mobil av ANNAT märke, eller beställa hem en mobiltelefon via nätet. Det lutar KRAFTIGT åt att min nya mobiltelefon blir av märket HTC (jisses vilka bra recensioner och rekommendationer dom fått) och förmodligen en VIT (vad annars?) Desire.

Vad tror ni? Tycker ni att jag gör rätt?

Postat i Prylar & andra ting | (1) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar