Det kan man verkligen fråga sig. Samtidigt som jag försöker genomlida min skit-piss-ryggsmärta (och rygg) så försöker jag vara aktiv och smart på jobbet, samtidigt som jag kämpar mot min egna panikångest och framför allt panik. Jag har panikångest och mardrömmar gällande Mr S och mig, inte oss som sådant men det faktum att det enda sättet jag ser att vi ska kunna få vara tillsammans, alltid, är att någon av oss tar sitt pick och pack och flyttar.

Får ett jobb. På en annan ort. Orten är Karlstad och packet är mitt. Jag måste flytta. Jag måste byta jobb. Men det är inte så lätt. Det gäller att man först och främst hittar ett jobb. Kanske inte ett drömjobb, men ett jobb man är kvalificerad till. På något sätt och vis. Och sedan gäller det att vara skitsmart. Helt äckligt smart. Skriva det bästa CV:t och personliga brevet. Någonsin. What so ever. Och skulle du mot all förmodan komma på intervju så ska du helst bräka på med värsta värmländskan och säga saker som "Jag äter kööörv". Då har du halva inne, eller iallafall en fjärde del.

Vid sidan om den konstanta funderingen kring jobb och om man kanske skulle slå till och starta eget så försöker jag stilla fett-o ångesten med GI-mat och träning. Fast ryggen inte vill och jag helst av allt bara vill halvligga i soffan och vräka i mig brieost och dricka tungt rödvin med smak av vanilj och mörka bär. Dessutom har jag fått för mig att bli en bloggstjärna. Att göra karriär (som bloggare) som det så fint heter. Bloggen är tyvärr inte denna, då mitt privatliv är alldeles för tråkigt och ointressant och alla stora bloggare har en nisch. Allt handlar om att ha en nisch.

Min nya blogg, som kommer delvis ta över all min tid för bloggandet är The runaway bride. Läs den. Om du orkar! 

Lämna en kommentar

Sanning nummer tolv handlar om något som hände mig första gången för X-antal år sedan och som jag såhär i efterhand har insett förmodligen har hänt, eller rättare sagt drabbat mig, flera gånger innan dess. Sanning nummer tolv handlar om något så allvarligt som ett sjuktillstånd som kan vara livsfarligt. Som kan vara skillnaden mellan att leva och att dö. Sanning nummer tolv handlar om blodproppar.

Sanning nummer tolv kom att drabba mig då jag minst anade det. Jag hade ett par veckor innan händelsen som jag ska berätta om, tränat styrketräning med syrran. Ganska hård fokus på benen och dess muskler, så när jag två dagar senare fick träningsvärk reagerade jag inte märkvärt. Det var inte förän jag ca en och en halv vecka senare fortfarande hade träningsvärk i enbart vänster vad som jag fick en Aha-upplevelse och bestämde mig för att efter dåvarande jobbet, rätt sent på kvällen, åka till ett av Sveriges största sjukhus akutmottagningar.

Jag väljer i detta blogginlägg inte nämna sjukhuset vid namn då jag känner att hela händelsen är överspelad och jag inte vill att ni läsare ska lägga någon vikt i mitt mottagnade av sjukhuset utan istället skaffa er en egen uppfattning om ni någon gång skulle bli tvungen (jag hoppas ni slipper det!) besöka det här sjukhuset.

På akutmottagningen måste man alltid uppge vad man har för besvär och eftersom jag är utbildad undersköterska inom akutsjukvård (och ambulans) så drog jag till med det jag trodde, dvs. att jag hade en djup ventrombos i vänster vad. Det på ren svenska är en djup blodpropp i benet. Då blev det någorlunda fart på sjuksköterskan i receptionen och jag kallades in i ett bås (läs; skärmvägg och drapperi skiljde mig och min sjukhusgranne) där jag blev sittandes ganska länge innan sjuksköterska nummer ett kom. Med sig hade hon en praktikant (läs; blivande sjuksköterska) som skulle få öva att ta blodprov. Great tänkte jag direkt. Här ligger jag med obeskrivlig smärta så klart jag ska utsättas för en praktikant på detta.

Jag märkte direkt hur nervös praktikanten var och försökte lugna ner henne så gott JAG kunde. Då hon på (håll i dig nu!) åttonde försöket fortfarande inte hade fått ens en droppe blod ur min ena arm såg hon gråtfärdig ut och hennes handledare, den äldre kvinnan och tillika sjuksköterskan tog över. Då även hon efter ytterligare fem stick misslyckades så sa jag "Jag är oerhört svår att sticka" varpå en till sköterska fick tillkallas, denna gång med en så kallad butterfly nål. Även hon försökte uppemot tio gånger innan hon tillslut fick liiiite liiiite blod.

Den nya sjuksköterskan hade säkert försökt ett par gånger till om inte en läkare tittat in bakom drapperiet och avbrutit oss. Läkaren, som var en underläkare (dvs nybörjare) började klämma och känna på benet och vaden och jag kved till. Han tittade misstänksamt på mitt ben och sedan på mig varpå han undrade varför jag trodde att jag hade en blodpropp i benet och inte bara en överansträngd muskel. Jag berättade om mitt dåvarande yrkesval och frågade om jag inte kunde få genomgå en flebografi röntgen (dvs en röntgen där man ser om det är en propp) men fick ett blankt nej med orsaken att han intre trodde utan VISSTE att jag hade haft av min vänstra vadmuskel. Efter att en överläkare kommit in för att godkänna och bekräfta underläkarens tes skickades jag hem med tre 1 grams Alvedon som smärtlindring.

Behöver jag ens nämna att jag ett och ett halvt dygn senare var där igen, med eeeeeextrem smärta. Nu trodde jag att jag skulle dö, så ont gjorde det. Benet var så svullet att jag som i normala fall oftast sover som en liten boll inte fick ner benet i rät-ställning, det gick helt enkelt inte. Så in till detta moderna, stora och i mångas ögon fina sjukhus kom jag hoppandes på kryckor (som jag fått låna av m&m). Samma situation uppspelades igen. Jag fick säga orsaken till mitt besök på akuten (som att det inte syntes?!) och kallades in i ett bås där jag blev sittandes. LÄNGE.

Tänk dig lördag förmiddag på akuten. Tänk dig alldeles för lite personal och alldeles för många patienter. Då har du scenariot framför dig. Jag träffade en ny sjuksköterska, denna gång en vääääldigt skicklig man som till och med hade läst på (dvs läst min journal) och sa direkt att han ville testa att sticka mig i handleden istället för i armväcken (förmodligen för att jag såg ut som en narkoman där av de tidigare sticken). Helt okej med mig, men då han misslyckades även där så tog han till med foten och där fick han tillslut det han ville ha medans mina ögon tårades av smärtan av den grova nålen mot mina fina blodkärl.

Då sjuksköterskan fått det han ville fick jag tillslut träffa en läkare men då hade förmiddag gått mot eftermiddag och eftermiddag gått mot sen kväll. Läkaren som inte ens hade den specialité som jag sökte för, utan i vanliga fall behandlade cancerpatienter vågade inte gissa vad jag hade för fel utan gick kort och gott på de tidigare läkarnas melodi (läs; diagnos). Så jag blev hemskickad, fast denna gång med reeeejält med drugas (som jag väljer att kalla den mängden Voltaren och Citodon som jag fick utskriven).

Jag kände fortfarande att något var fel, så med hjälp av min dåvarande arbetsgivare (eller rättare sagt, med uppbackning av min fd arbetsgivare) lyckades jag få en tid för en ultraljudsbehandling på en privatklinik, fyra veckor senare. Väntan på ultraljudet var lång men då dagen väl var inne och jag låg där halvt naken på britsen med en främmande tyst chefsläkare ståendes lutandes över mig, kände jag mig inte bara liten och utlämnad utan även skiiiit nervös. Läkaren var så tyst att jag tillslut fick panik och sådär skämtsamt hävde ur mig något i stil med "Så är det en avsliten muskel?". Tystnaden slog emot mina ord och jag väntade.

Aldrig har väntan efter en annan människas ord känts så lång men tillslut öppnade han munnen och sa lugnt men bestämt "Vem har sagt till dig att det är en avsliten muskel?". Jag berättade hela storyn på mindre än tre minuter och sedan tystnade jag ut samtidigt som jag såg i chefsläkarens blick att något var fel, mycket fel! Jag minns att han drog den kalla, ultraljuds mojängen (vad heter den?) under min navel, på magen ner mot min troskant och jag höll andan. Då kom orden "Du har flertalet blodproppar. Dom sitter från din vänstra häl hela vägen upp mot dina lungor. Du måste akut få behandling NU!". Jag minns att jag bara sa något i stil med "Okej" och att han sedan fortsatte "Det var ett väldigt klokt beslut av dig att söka dig hit, för min bedömning är att om du gått en - en och en halv vecka till så är jag inte säker på att du.... levt".

Vad som hände sen kanske jag tar upp i ett senare inlägg, men det var början på en sjukskrivning (jag stod inte ut efter en vecka och gick tillbaka till jobbet), massa behandlingar med bland annat blodförunnande tabletter och sprutor samt ett par år senare, en omfattande operation. Det blev skadeståndsansökningar och rättegångar, det blev blod (massor!), svett och massa massa tårar.

Utan alla som fanns vid min sida under denna oerhört tuffa period hade jag aldrig orkat kämpa. Kämpa för livet, för att leva och för att orka leva vidare. Det är dom jag vill tacka. Det är er jag vill tacka. T A C K !

Ps. detta inlägg är en grov förkortning. Jag har hela min berättelse kring mina blodproppar nedskriven, men den är på flera A4. Är du intresserad och vill veta/läsa mer om detta eller om du har frågor kring blodproppar, behandlingen m.m så tveka inte att höra av dig till mig!

Lämna en kommentar

Veckans Spotify tips är inget mindre än mina rockälsklingar Volbeat med låten Still Counting! ♥

Lämna en kommentar

Idag har jag gjort rätt för mig. Jag har betalat alla mina räkningar (hela 6 stycken per e-faktura och ytterligare 4 i pappersform) och givit Transportstyrelsen inget mindre än 2208 kronor i bilskatt. Eller rättare sagt bilskatt och påställningavgift för Skruttis. Dessutom betalade jag 913 kronor i en engång bilförsäkringkostnad, i fortsättningen kommer det bli billigare. MYCKET billigare.

Men nu har jag iallafall gjort rätt för mig, nu kan jag med gott samvete köra mina 120 mil (tur-och-retur till Karlstad) per månad och skratta varje gång jag fyller upp Skruttis tank och bensinpriset är under 14 kronor litern! Så det så!

Nu är det dags för lite bra musik (läs; Volbeat!) och planera vad som ska packas ner för imorgon eftermiddag bär det av till Karlstad för en helg i lugnets tecken. Nice!

Lämna en kommentar

Jag är just nu sådär halvdålig på att uppdatera den här bloggen samtidigt som jag går i tankarna kring att öppna upp en till blogg (utöver bilgalen.com som snart är på G). En blogg som ska handla om ett av mina största intressen, vid sidan om bil- och motorsporten, inredning och design. En blogg där jag tipsar och trixar om det senaste och det lite äldre inom inredning, färg och form. Samtidigt funderar jag fortfarande kring en egen domän, en egen plats på nätet, som bara är min, där jag skulle kunna bygga upp en helt egen, en helt unik, anpassad för mig, blogg.

Men då är det ju det där med domän-namnet. Och så är det det där med tid, och ork och ännu mera... Tid.

Lämna en kommentar

Lämna en kommentar

Först och främst, jag vet att säkert minst 90% av Sveriges befolkning stavar (och skriver) mecka som "meka", men jag kommer alltid och har alltid envisats med att skriva det med "ck" och kommer fortsätta med det.

Dagen började rätt segt för min del. Jag gick upp ur sängen, gjorde i ordning min frukost och satte mig i vanlig ordning framför TV4´s nyhetsmorgon och där blev jag sittandes, länge. Då jag väl fått på mig kläderna, borstat tänderna och kladdat mascara på ögonfransarna, gått ut i kylan, kastat soporna som jag dagen innan glömde OCH mött upp syrran, som i vanlig ordning var 15 minuter sen, så kom jag till jobbet i väldigt god tid.

Konstaterade att jag var helt ensam på kontoret och väntade in kollegorna framför datorn och jobbmailen. Ett par fakturor hann passera innan jobbmobilen ringde. Det var chefen som meddelade att hon var fast, hemma. Det visade sig att hennes bil vägrat å starta på morgonen så jag och kollegan, som hade med sig sin bil till jobbet satte av mot Statoil där vi fick köpa en bensindunk à 5 liter och fylla upp med bränsle innan vi fortsatte hem till chefen. Väl på plats utanför chefen så ringde jag upp för att meddela att vi var på plats. Då tutade hennes mobil upptaget så vi parkerar kollegans bil och börjar leta oss fram till rätt hus.

Eftersom vi så snällt åkt och fixat bränsle och åkt för att komma till chefens "undsättning" bjöd hon på en husesyn - jag älskar å se hur andra bor(!), innan vi begav oss ut i kylan till bilen. Eftersom jag var den enda med bilkunskap fick jag visa hur chefen skulle fästa munstycket på bensindunken innan hon kunde tanka i bilen de 5 liter vi köpt med oss. Alla fingrar korsade och sedan blunda... Bilen startade på 30:e hostningen. Till våran lycka!

Efter att i 15 minuter stått och kämpat med de genomfrusna rutorna såg chefen så pass mycket att vi kunde börja åka tillbaka mot jobbet, men ett snabbt stopp på Statoil för ännu mer bränslepåfyllning. Vid 10-nånting kom vi ingåendes på jobbet, stelfrusna som få. Behöver jag ens nämna att vi gick direkt till kaffemaskinen för varm-dryck-påfyllning? ;)

Lämna en kommentar

Det är inte det att jag tycker det är tråkigt att blogga, inte heller det att jag vill hålla saker för mig själv, sådär i hemlighet utan det handlar mer om att jag inte känner att jag har tid, eller tar mig tid, att sätta mig ner, i soffan, uppkrupen med min stora kopp thé och laptop då jag har Mr S boende hos mig.

Men nu är det inte långt kvar, nästa vecka är min och Mr S sista vecka tillsammans. Sen åker han tillbaka till Karlstad (jag följer med och hämtar hem Skruttis) för att åter börja jobba där, på sitt nya ställe.

Det kommer bli tomt, det kommer definitivt kännas tomt och det kommer framför allt självklart att bli... Tomt. Saker jag nu börjat ta förgivet, som en del av vardagen, kommer försvinna och jag misstänker att jag kommer bli lite sorgsen och nere, till en början, innan vi kommer in i pendlar-rutinerna igen. De pendlar-rutiner som faktiskt ingår i ett distansförhållande. Jag lovar även att kanske inte bli, men iallafall försöka, bli mer anträffbar och inte bara jobba, träna, äta och sova. Utan kanske även umgås. Ta ett glas vin eller två, kosta på mig en resa in till stan (när var jag där senast? Jag minns inte ens?!) och gå i affärer bara för skojs skull.

Det vore nice. Det ska jag nog göra! Men framför allt ska jag blogga... Jag lovar!

Lämna en kommentar

I svåra stunder gäller det att fokusera. Att ha fokus på något, vad som helst, bara det finns något att fästa blicken på, som ett mål.

Den svåra stunden består av att jag först fick en elak inflammation i ryggen som gjorde det mer eller mindre omöjligt att hitta en skön sovställning, sen kom det onda under högerfoten tillbaka och igår, då jag och Mr S besökte Rönninge, så gjorde jag något megaklantigt (fast samtidigt inte) och viiiips så har jag fått ett ont högerknä. No big deal, tills jag tog reda på vad det onda var. Det onda som höll mig i ett dåligt mellan-läge-till-att-sova hela natten. Jag har en spricka i höger knäskål, i höger knä.

Så ingen träning. FAN! Ingen överansträngning. Återigen FAN! Och jag tror inte ens jag kan köra bil, då det är samma rörelse som att gå i trappor eller vicka på foten, och det gör ONT! Dubbel-FAN!

Jag som alltid vill köra då jag och Mr S åker till Karlstad (som nu på fredag), får snällt nöja mig med att sitta bredvid som en co-pilot. Jag som hade som vision att köra Body pump både torsdag och söndag och däremellan (läs; tisdag och onsdag) köra Spinning, får nu snällt inta soffläge med Mr S. Visserligen inget fel med det, snarare tvärtom, men ändå...

På två dagar avverkade jag och Mr S hela första säsongen av Solsidan och nu väntar vi ivrigt på avsnitt tre av andra säsongen, som iallafall jag hittills tycker levererat samma sköna humor som första säsongen bjöd på :)

Lämna en kommentar

Vart inom Kanarieöarna ska man åka om man vill ha den vackraste naturen och de finaste baden? :)

Ja, jag vill boka resa. Nu. Eller egentligen ville jag boka den redan då jag skrev föregående inlägg om att resa iväg, men nu är det verkligen dags! Så ge mig tiiips!!! :)

Lämna en kommentar

Jag hälsade på min väninna Katja igår. Eller rättare sagt, jag hade som plan att hälsa på Katja, men på köpet fick jag hela stora familjen. Katja mötte mig i sin port i Flemingsberg och på höften hade hon åtta månader gamla Walter. Då vi kom in i lägenheten så var både Katjas man Bruno, Brunos mamma och Katjas två tjejer Isabella och  Emelie där.

Vi slog oss ner inne i deras vardagsrum och det kände precis som tiden stått still, trotts att det var ganska på dagen fyra år sedan vi senast sågs. Walter gollrade mest hela tiden och jag förundrades över hur stora tjejerna blivit. Isabella var bara tre år sedan jag såg henne och nu gick hon i första klass på lågstadiet och Emelie gick i trean.

Vi uppdaterade varandra på senaste nytt men även saker som hänt de senaste fyra åren. Katja berättade mycket om sitt bröllop (hon gifte sig för tre år sedan) eftersom hon sett på Facebook att jag förlovat mig. Vi pratade kyrkor (jag och Mr S har ännu inte bestämt plats för bröllopet), festlokaler och brudklänningar. Katja berättade att hennes klänning kostade 11 500 kr och att det bara skiljde 1500 kr mot att hyra en klänning. Jag kunde i min vildaste fantasi tro att det var SÅ dyrt att hyra en bröllopsklänning. Jag hade kanske tänkt mig någonstans mellan 2500 kr till 6000 kr för en riiiiktigt fin klänning. Dessutom berättade Katja att då hon tre månader innan bröllopet hade börjat leta bröllopsklänning så hade kvinnan som ägde bröllopsbutiken varit alldeles chockad, för tydligen skulle man enligt den här kvinnan vara ute minst sex månader innan bröllopet och leta klänning.

Jag fick mig en hel del funderare då jag var hos Katja, främst gällande bröllopet (allt från bröllopsklänning, giftasring till tidplan) men även hur tiden lunkar på utan att vi inte riktigt märker det. Då det var dags för mig att åka hem så lovade vi varandra att det absolut inte får gå fyra år tills innan vi ses igen :)

Lämna en kommentar

Jag slutade tidigare idag. Eller rättare sagt, jag gick hem, då den servern som jag och många andra (alla andra?) medarbetare arbetade mot gick ner redan på tidig morgon. 14:00, för knappt 40 min sedan lämnade jag kontorer utan jobbmobil eller jobbsysslor. Skönt.

Nu tar jag en återhämtningsdag för min rygg, då jag misstänker att jag gått och fått en elak inflammation.

Lämna en kommentar

Det är bara att konstatera. Jag och Mr S är som två italienare (det var faktiskt han som sa det!). Vi gillar båda två god mat och goda viner. Kvällens middag är en hemmagjord pizza där vi gjort allt (sök på "Världens bästa pizzade" på google så hittar du receptet på degen!), verkligen precis allt. Från deg till pizzasallad (Mr S verk).

Utöver kvällens pizza, som ska avnjutas framför TV4´s "Solsidan" med ett glas rött så har Mr S och jag ätit följande GI-maträtter...

Knaperstekt bacon med sockerärtor, bulgur, körsbärstomater, timjan och örtkeso.

Laxknyten med färsk citron och basilika, serverad med bulgur och sallad.

Rostbiff med fransk sallad, till det bulgur, avokado och rödlök.

Lämna en kommentar

Nästan sedan dag ett har Mr S tjatat om "Ta mig till en skybar" hit, och "Ta mig till en skybar" dit. Men det var först igår som vi bestämde oss, tack vare mamma. Då jag fyller år, den 27 mars, så ska vi dagen innan, dvs lördagen den 26 mars gå och äta middag högst upp i Skatteskrapan. Middagen tänker jag och Mr S avnjuta ensamma, men vi planerar även att boka bord i skybaren och undrar nu vilka som vill möta upp oss där efter middagen för lite Champagne och drinkar? :)

Om du vill delta hör av dig, snart! :)

Lämna en kommentar

Sanning nummer elva handlar om något så simpelt som min förtjusning för svenska deckarfilmer så som Beck, men framför allt... Wallander. Jag har sett varenda Wallanderfilm och oftast innan dom släpps i DVD-format. Ja, jag är en hemsk människa som laddar ner filmer från nätet!

Av alla Wallanderfilmerna så tycker jag nog faktiskt att någon av dom senare filmerna varit allra allra bäst. Även om jag blev helt förkrossad (okej kanske inte så förkrossad men du förstår) då en av huvudskådespelerskorna i Wallander hittades död i sitt hem (och därför försvann ur filmserien). Där och då fick hela filmserien en vändning, dom bytte inriktning men gjorde det snyggt!

Wallanderfilmerna finns både i svensk och engelskt utförande, de engelska filmerna har jag också sätt men dom är inte alls lika bra som originalfilmerna. De svenska Wallanderfilmer jag sett är:

Wallander 1: Innan frosten    
Wallander 2: Byfånen        
Wallander 3: Bröderna      
Wallander 4: Mörkret        
Wallander 5: Afrikanen     
Wallander 6: Den svaga punkten 
Wallander 7: Mastermind    
Wallander 8: Fotografen     
Wallander 9: Täckmanteln  
Wallander 10: Luftslottet    
Wallander 11: Blodsband   
Wallander 12: Jokern        
Wallander 13: Hemligheten
Wallander 14: Hämnden   
Wallander 15: Skulden     
Wallander 16: Kuriren      
Wallander 17: Tjuven       
Wallander 18: Cellisten    
Wallander 19: Prästen     
Wallander 20 - Läckan     
Wallander 21: Skytten     
Wallander 22: Dödsängeln
Wallander 23: Vålnaden  
Wallander 24: Arvet       
Wallander 25: Indrivaren
Wallander 26: Vittnet

Lämna en kommentar