Sanning nummer åtta handlar om min rädsla att förlora dom som står mig närmast.

I somras försökte jag flytta till Karlstad och sökte därför intensivt efter jobb där. Resultatet gick sådär, jag kom på intervju men i valet och kvalet mellan mig och en tvättäkta Karlstadbo som dessutom var kille och jobbet var ett "mansdominerat jobb", så föll lotten på honom. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet eller viljan för att flytta till Karlstad, men pga mitt "misslyckande" med jobbchansen så har jag blivit kräsnare och mer försiktig. Dessutom har jag ett välbetalt jobb i Stockholm, med helt underbara kollegor och bara 13 minuters gångavstånd från där jag bor.

Hur som helst. I och med mitt jobbletande på annan ort uppkom oron över att mista vänner som står mig väldigt nära. Visst, man behöver inte träffa sina vänner varenda dag, men faktum är att jag av olika orsaker (främst jobb) inte ens träffar mina Stockholmsvänner tillräckligt ofta för att stilla mina behov av socialt umgänge.

Samtidigt kan jag inte skylla allt på mitt jobb, för visst finns det en viss lathet i att tycka att det är jobbigt att efter man slutat jobba, släpa sig kommunalt in till stan, för att äta en middag, sitta och ljuga ikapp och ta ett par glas vin, för att sedan behöva oroa sig över dåliga pendeltågförbindelser med det ännu sämre bussförbindelserna. Och att som ensam tjej gå hem från pendeltågstationen i mörket, känns tyvärr inte kul.

En annan sida av myntet är att majoriteten av mina vänner INTE bor i Stockholm. Jag har vänner i Skåne, Blekinge, Östergötland, Västergötland, Uppsala och Norrland. Och dessa vänner betyder minst lika mycket för mig som mina Stockholmsvänner, även om vi inte har möjlighet å ses lika ofta.

Fast nu hoppas jag sådär lite dum-naivt att jag i och med mitt bilköp ska kunna flytta mitt feta arsle åt både höger och vänster, uppåt och neråt och på så sätt binda upp det sociala nätverk som jag faktiskt sitter på. Jag kan inte lova, men hoppas, att jag från och med nu kommer bli bättre på att ses och höra av mig.

Lämna en kommentar